Andrej Platonov
Grundgropen

Den ryske författaren Andrej Platonovs mästerverk från 1930 är en modern och existentialistisk skräckhistoria. Lika tidlös, allmängiltig, absurd och isande som Kafkas eller Becketts berättelser, men berikad med en jordbunden realism och en naturlyrisk eufori i nästan nordisk stil – med bönder, landsbygd, svält och en allestädes närvarande natur. Kanske är det just denna blandning av absurdism, realism och känslosamhet som gör Grundgropen så fruktansvärd. Det är som om författaren själv finns med i var och en av alla sina förvirrade, trosvissa, barnsliga, hjälplösa, listiga, förtvivlade och grymma hjältar.

Andrej Platonovs röst tränger fram till oss genom stalintidens tystnad, för att med ett halvsekels fördröjning nå oss i hela sin styrka. På något outgrundligt vis har den överlevt förvanskningar och vantolkningar, och återuppstår här och nu, som något nära och välbekant – som ett tecken på att det kanske ändå finns något som skulle kunna kallas odödlig litteratur.
Kajsa Öberg Lindsten

PRESSRÖSTER

»Det som gör "Grundgropen" till en tidlös klassiker
(ursäkta ordvalet, men det går inte att formulera
annorlunda), till ett verk helt i paritet med och
besläktad med säg Kafkas eller Becketts, är samtidigt
det som också gör den till ett gastkramande
tidsdokument: skildringen av människans prisgivenhet
åt och maktlöshet inför de språk hon skapar, och som
är det enda hon har att ty sig till. Då som nu.
Det är en nattsvart roman, skriven med en ömhet,
humor och kärlek som tar andan ur en: efteråt är man
lite vimmelkantig, om av skratt eller gråt vet man inte.
Det är, kort sagt, mycket stor litteratur.«
Mikael Nydahl, Kristanstadsbladet

»Platonov är en av 1900-talets allra största ryska prosaister, en klassiker som hittills varit lite känd hos oss. Det är en litterär händelse att Kajsa Öberg- Lindsten lyckats så väl att översätta hans egenartade prosa som inte liknar något annat jag läst.«
Maria Zennström, Sydsvenskan

»Grundgropen är en tidskapsel. Den ger oss en vink om allt det sällsamma som hade funnits, om Sovjets socialistiska konst och litteratur inte utplånats av Stalin och hans påbjudna estetik. Utöver Platonov är det egentligen bara i Sjostakovitjs musik man alltjämt kan höra hur denna slagna kultur hade kunnat klinga om den fått mogna. Allt det andra blev till intet, som föremålen i luffarens säck.«
Stefan Jonsson, Dagens Nyheter

»Läsaren av denna roman stiger in i det genomskinliga mörker som endast den betydande litteraturen skapar. Platonov rör sig mellan sagans fjärrverkan och det råaste detaljstudium. Resultatet är en utsökt, expressiv grotesk som tillvaratar människans intima längtan efter hemkomst i tillvaron samtidigt som hennes totala utsatthet gestaltas in på bara benen.«
Ulf Eriksson, GöteborgsPosten