Vårkatalogen 2026

2 mars 2026

Förlaget har just lagt ett händelserikt år bakom sig, och det nya ser inte ut att bli mindre intensivt. Vi ger ut fler böcker, fler nya författare, fler översättningar från fler språk: bulgariska, danska, franska, nederländska, norska, polska, ryska, tyska och ukrainska. Böcker från elva länder runtom i Europa. 

I den nederländske författaren Ilja ­Leonard Pfeijffers storslagna roman Grand Hotel Europa speglas hela kontinentens tillstånd i ett anrikt men nergånget hotell, okänt var. Med esprit, allvar och ömhet skildrar Pfeijffer i kärleksromanens form ett Europa som söker sig självt. Efter nära tio år utan svenskt förlag har Madame Nielsen hittat ett nytt hem hos ­Ersatz. Under tiden har hennes internationella ryktbarhet vuxit, inte minst i Tyskland. I juni gästar hon Stockholm med sin nya bok och THE SILVER DOLLAR DUKE SHOW – en transformance i David Bowies efterföljd. I Narrationens kris – vår femte bok av den kultförklarade Byung-Chul Han – undersöker den tysk-koreanske filosofen hur vår tids storyselling ersätter mening med konsumtion. Berättelsen, en gång grunden för mänsklig gemenskap, har reducerats till varumärke och yta. Berättar för att leva gör norska Wencke Mühleisen i sin succébok Allt jag fruktar har redan hänt, om en nystart sent i livet. Även hon gästar Stockholm, i april. De ryska grävande reportrarna Roman ­Badanin och Michail Rubin (båda i exil) krossar myten om Putin i Tsaren i egen hög person, en sorts true crime om maktkretsarna i Kreml och en sann, oförskönad biografi. 

Mycket mer ryms i denna kata­log, bland annat nylanseringen av Markus Heitz och hans efterlängtade vampyrromaner. Missa inte heller Eurotrash på Teater Galeasen med premiär den 23 mars, en iscensättning av Christian Krachts hyllade roman.

Tag och läs! Se och lyssna!

Länk till katalogen: Vårkatalogen 2026

***

Serhij Zjadan

Vad man kan se i detta mörker. Tio teser om framtiden
(Tal vid säkerhetskonferensen i München)

12 Februari 2026

1.

Låt oss börja med följande. I mitt trapphus i Charkiv finns det tio lägenheter. På bottenvåningen fanns en musikskola som stängde i början av den fullskaliga ryska invasionen. På andra våningen bor ingen – en gumma i den ena lägenheten dog före krigsutbrottet, familjen i den andra flyttade omedelbart efter krigsutbrottet. På tredje våningen bor en äldre herre som ännu för tio år sedan såg rätt imponerande ut. Han bor ensam. Till affären går han alltmer sällan – han har svårt att ta sig uppför trapporna. I lägenheten intill hans bor en familj som håller ordning i trapphuset och har nyckeln till vinden. På fjärde våningen står en lägenhet också tom – familjen verkar ha lämnat landet. I den andra bor en företagare – tystlåten och ensam. Familjen har han skickat i väg. På femte våningen står en lägenhet tom – de boende flyttade i början av kriget, i den andra bor en familj som inte har rest i väg, de stannar hemma under bombningarna. På sjätte våningen hyr ägarna ut den ena lägenheten, själva har de flyttat någonstans, och i den andra bor jag.

För det mesta har vi el, vatten och värme. De senaste månaderna, efter beskjutningarna, stannar huset upp. Ljuset försvinner, vattnet försvinner. På några timmar kyls huset ner, som ett djur som blivit påkört på landsvägen. Och tillsammans med huset fryser de få som ännu bor i trappuppgången. Sedan reparerar man allt och huset vaknar till liv. Den här vintern fryser alla. Våra städer förstörs, de försöker döda dem. Ibland tänker jag att om man glömmer bort huset och inte slår på elen, så kommer det helt enkelt att frysa ihjäl. Tillsammans med sina invånare. Det skulle frysa ihjäl ganska snabbt. Säg på ett dygn. Eller två. Och nu kan vi tala om framtiden.

2.

Det osäkraste som finns är att tala om framtiden när nuet inte ger någon känsla av bäring. Kriget är framför allt en rubbad tidsuppfattning: du försöker helt enkelt klamra dig fast vid stunden du befinner dig i, utan att riktigt kunna lita på morgondagen. Flyglarmet är en enkel påminnelse om att alla dina planer kan korrigeras och ändras av någon utomstående, någon som inte bryr sig det minsta om dina förväntningar. Om du under ett totalt utrotningskrig förlitar dig alltför mycket på framtiden blir du sårbar och oförmögen att fungera, eftersom framtiden när som helst kan svika dig. Omvänt, om ditt medvetande styrs av behovet att överleva, av behovet att klara sig, så ökar dina chanser. Hur som helst finns det inte mycket utrymme kvar för visioner.

Sedan det fullskaliga kriget började har tidens kontinuitet brustit för många av oss ukrainare, dess linjära gång och ordning satts ur spel. Att leva mitt i kriget är att leva utan garantier. Men även i dessa mörkaste tider behöver vi prata om det som kan hända oss i morgon. Helt enkelt för att vara förberedda på det värsta. Och för att, om det händer, inte bli förvånade över det bästa.

3.

Hur talar man om en framtid vars form avgörs i förhandlingar? Hur jämkar man sin bild och sitt behov av framtiden med ockupantens retorik, som framför allt vill se din kapitulation? Vi har en bild av hur vi skulle vilja se världen omkring oss när vi vaknar. Samtidigt förstår vi mycket väl att långt ifrån alla våra förväntningar kan infrias. Rättvisa är ingen självklar del av vår verklighet. Men vår längtan efter rättvisa är outplånlig och naturlig. Det är just den, menar jag, som i dag gör att många av oss kan vara utan illusioner och ändå inte förlora känslan av värdighet. För vad är värdighet? Att inte behöva ursäkta sitt behov och sin vilja att vara sig själv. Att inte ge upp sig själv. Att inte vara rädd för att vara sig själv.

Det svåraste när mörkret är som djupast är att tala om ljuset. För frestelsen är stor att tro att mörkrets närvaro inte är något övergående, att det hädanefter ska stanna hos oss för alltid. Och ändå bör man minnas en enkel sak: inte heller mörkrets framtid är självklar. Den beror också på en mängd faktorer. Och en av dessa faktorer är vår beredskap att uthärda mörkret.

4.

Så låt oss försöka tala om framtiden. Vad kan vi säga om den med säkerhet? Vi vet med säkerhet varifrån vi kommer att gå in i den. Vi kommer att gå in i den från dagens djupa mörker. Från dunklet och svärtan. Och denna svärta, detta dunkel, kommer att ligga bakom oss som en del av vårt minne och vår erfarenhet. Och som en av beståndsdelarna i den framtid vi talar om här. För det är uppenbart att framtiden, även den ljusaste, kommer att vara märkt av detta mörkers tecken, av dess närvaro i vår erfarenhet. Det måste man vara beredd på. Krig slutar sällan när de sägs vara slut. Det är mycket viktigt att förstå att vi kommer att få hantera dess spöken och skuggor under en lång tid. Det kommer att kräva ansträngningar. I framtiden kommer det att kräva ett stort arbete med minnet. Och redan i dag kräver det ett stort arbete med fantasin. När man föreställer sig framtiden vill man föreställa sig den som idealisk. Men historien visar att det som oftast framstår som idealiskt för oss är vårt förflutna. Det är det vi har en benägenhet att idealisera. Men vad händer då med framtiden? I vårt fall: med framtiden efter kriget.

5.

Framtiden kommer med säkerhet inte att likna det förflutna. Här finns en fälla. En del av oss – både de som befinner sig i Ukraina och de som känner med oss utifrån – talar medvetet eller omedvetet om framtiden i det förflutnas kategorier. Det är ett stort misstag. Som det var blir det aldrig igen. Det blir annorlunda. Det betyder inte alls att framtiden inte kan bli god. Den kan bli god. Den kan bli lycklig. Man bör bara inte jämföra den med det som har varit. Vårt förflutna har oåterkalleligt och fullständigt förstörts av det här kriget. Det är redan förstört och, vill jag er påminna om, förstörs i detta nu eftersom kriget pågår medan vi här talar om framtiden. Många saker i relationerna mellan länder (och framför allt mellan folk) kommer inte automatiskt att återställas efter ett villkorligt (eller ovillkorligt) eldupphör. Känslan av öppenhet återställs inte, känslan av tillit återställs inte. Förtroendet för många institutioner och ledare, initiativ och projekt återställs inte. Framför allt återställs inte känslan av trygghet. Den blir en annan. Och den formas just nu, i dessa dagar, i dessa månader.

Vart vill jag komma? Det är fel strategi att bara vänta ut nuet som en påtvingad paus, det är också fel att föreställa sig framtiden som en möjlighet att helt enkelt återställa allt till hur det var förut. Framtiden som en uppskjuten version av det förflutna är en illusion. Framtiden kommer att bestå av oss – sådana som vi är, sådana som vi förblir, sådana som vi kan bli.

6.

Då och då får man höra påståendet att alla krig förr eller senare tar slut. Kriget som Ryssland har inlett mot Ukraina kommer också att ta slut. Den här tesen är, trots att den verkar självklar, inte oomtvistad. En gång i tiden tog hundraårskriget aldrig slut för flera generationer européer. De hann helt enkelt inte uppleva dess slut, de dödades (eller inte ens dödades, de bara dog) mitt under kriget. Att betrakta slutet på vilket krig som helst som en oundviklig självklarhet är etiskt sett ganska tvivelaktigt. Att avsluta ett krig kräver stora ansträngningar och ett omfattande arbete. Och dessutom stor tro och stort tålamod. Att tala om framtiden är i detta fall inte ett försök att fly från verkligheten, utan tvärtom ett nyktert, objektivt sätt att uppfatta den. Framtiden är en dörr som öppnas från den här sidan av rummet. Det rum där vi alla befinner oss.

7.

Varför är det så viktigt att tala om framtiden redan i dag? Därför att graden av missförstånd mellan oss bara kommer att öka i framtiden. Det kommer att bero på en alltför stor klyfta i erfarenhet, på ett alltför olika förflutet som vi lämnar bakom oss och följaktligen alltför olika förväntningar på framtiden. För det är uppenbart att den uppmärksamhet som världen i dag riktar mot Ukraina också kommer att förändras. Hur länge förmår världen behålla sin empati för ett land som man vid något tillfälle slutar bomba? Vad kommer i stället att tränga undan den empatin? Sund rationalism? En vanlig känslomässig trötthet inför orättvisor som inte drabbar en direkt?

I dag försöker vi ropa så att världen hör oss, i hopp om att världen ska lyssna, förstå och stödja oss. Men hur länge kan man upprätthålla världens uppmärksamhet på sin egen nöd genom att skrika? Och hur berättigade kommer våra anspråk på uppmärksamhet och förståelse att vara efter att graden av utsatthet har förändrats? Kommer världen att vilja tala med oss efter att man slutat döda oss i stor skala? Har världen en moralisk rätt att tröttna på oss? Och hur ska vi då leva i vår gemensamma framtid – med en trött värld, med ett behov av rättvisa, med en total känsla av misstro?

8.

Enligt min mening är det oerhört viktigt att tala om vår framtid just som en gemensam framtid. Det handlar inte om politiska eller militära koalitioner, om medlemskap i unioner eller block. Redan nu är det uppenbart att varje stort krig påminner oss om att det är omöjligt att distansera sig i dagens värld och om hur ineffektiv (ja, till och med omoralisk) uppdelningen av världen i inflytelsezoner och intressesfärer är. Det här kriget – det första stora kriget i det tjugoförsta århundradet – har visat att världen är alltför bunden vid sitt förflutna för att inte bygga framtiden i gemensamma kategorier av säkerhet och tillit. Och att hjälpa den som i dag har blivit offer för väpnad aggression är inte att göra denna en tjänst: det är att bygga ett gemensamt rum av normalitet och samverkan. Hur man än vrider och vänder på det angår en brand ombord på ett fartyg alla passagerare, oavsett i vilken klass de reser. Kanske är det just därför vi talar om framtiden här i dag, trots att jag antar att var och en av oss har sina egna planer för de närmaste helgerna och det närmaste året.

9.

Och vilka planer har vi egentligen för det närmaste året? Till exempel är mina grannars närmaste planer att övervintra, att hålla ut till våren, att inte frysa ihjäl i sina lägenheter. Under dessa veckor, när landet genomgår en enorm prövning av kyla och mörker, har människans sårbarhet i den moderna världen plötsligt blivit outhärdligt tydlig: hennes beroende av infrastrukturen, av samhällstjänsterna, av temperaturen utanför fönstret och av sinnesron inombords. Människan är inte född för raketbeskjutningar, för timslånga flyglarm, för att följa rutterna hos attackdrönare som kommer flygande för att döda henne. Att döda henne i hennes eget hem, i trapphuset där hon föddes, växte upp och levt hela sitt liv. Att dö av nedkylning i sin egen säng i en miljonstad i östra Europa borde inte ingå i en människas livsplaner.

10.

Vad kan då ingå i våra planer? Att inte förlora verklighetens konturer, nuets konturer. Just de konturerna som vår framtid kommer att byggas på. Vår gemensamma framtid. Mörkret, trots all sin omätlighet och hopplöshet, är ändligt. Det kan faktiskt genomlidas. Det viktigaste är att inte vara en passiv, likgiltig åskådare i denna natt, när det som är viktigt och verkningsfullt är var och ens beredskap att trotsa detta mörker. Trotsa det med sitt språk. Trotsa det med sitt arbete. Trotsa det med sin beredskap att stanna kvar här i framtiden.

Den största faran med mörkret är vår oförmåga att se saker för vad de är. När detta dunkel har skingrats kommer vi att förvånas över hur många vi var här, hur mycket vi hann göra, och framför allt hur vacker den här världen kan vara, bara man tillför den en gnutta sunt förnuft och rättvisa.

Översättning Ola Wallin