Jelena Kostiutjenko
Mitt älskade land

”Vill du veta var Putin kommer ifrån? Vad det ryska folket är i dag? Varför det gör så här? Läs den här boken. I årtionden har författaren fört dagbok över sitt folks själ, bevarat, älskat och avskytt den. Forskare säger att det inte finns någon plats i kroppen där själen bor. Så var bor den? Författaren går in i hus och skolor, sitter med vid bröllop och högtider, frågar om kärlek och hat, om barn och föräldrar, och vi ser hur ett monster växer fram, hur det lämnar sina djuriska spår i Kiev, Butja, Irpin, hur det får hela världen att frukta framtiden.« Svetlana Aleksijevitj

Kostiutjenko är en rysk grävande journalist och hbtq+-aktivist som har jämförts med Anna Politkovskaja. I mars 2022 korsade hon gränsen till Ukraina för att bevaka kriget från den ukrainska sidan och visa ryssarna vilka brott som Putinregimen begår i deras namn. I Mitt älskade land beskriver hon det ryska samhällets väg till fascismen, där de första offren var de egna medborgarna, långt före annekteringar, invasioner och krig.

Ur boken: »En dag råkade jag köpa Novaja Gazeta, en oberoende tidning i Moskva. Jag öppnade tidningen och fick syn på en artikel om Tjetjenien. Den handlade om en pojke som förbjudit sin mamma att lyssna på ryska låtar på radion. De ryska soldaterna hade nämligen gripit hans pappa och lämnat tillbaka liket med avskuren näsa. I artikeln fanns orden »säkerhetsoperation«, »filtreringspunkt«. I byn Mesker-Jurt hade soldaterna dödat 36 personer. En man hade korsfästs och spikats fast i handflatorna, men han överlevde. Artikeln var signerad Anna Politkovskaja.

Jag gick till regionsbiblioteket och bad om fler nummer av Novaja Gazeta. Jag letade efter hennes artiklar. Jag läste dem. Det kändes som om jag hade feber, jag lade handen över pannan, men den var kall, fuktig, död. Jag insåg att jag inte visste någonting om mitt land. Att teven hade lurat mig. Jag gick runt med den här insikten i några veckor. Jag läste, gick runt i parken, gick runt och läste igen. Jag ville prata med någon vuxen, men det fanns inga vuxna – alla trodde på teven.

Jag var arg på Novaja Gazeta. Den hade tagit ifrån mig vår gemensamma sanning, och jag hade aldrig haft en egen sanning. Jag är bara fjorton, tänkte jag, och redan ett slags invalid.«