Nikolaj Nikulin
Minnen av kriget

Förord av Sergej Lebedev.

»I grunden är det här en bok om totalitarismen, och på så vis är den besläktad med Aleksandr Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen och Varlam Sjalamovs Berättelser från Kolyma. Skillnaden är att de dödsdömda här inte är lägerfångar utan sovjetiska soldater, och att de är dödsdömda, inte för att det pågår ett krig, utan på grund av hur den sovjetiska staten för krig.« Sergej Lebedev

När Nazityskland invaderar Sovjetunionen i juni 1941 är Nikolaj Nikulin 18 år. Han inkallas redan de första dagarna i Leningrad och kommer att delta i strid ända fram till erövringen av Berlin i maj 1945. Under de fyra åren upplever han östfrontens alla fasor och börjar tidigt reagera på de egna befälens absurda order, som kommer att kosta miljontals sovjetsoldater livet helt i onödan, och på soldaternas våldtäkter och plundringar i Tyskland.

Efter kriget hemsöks Nikulin av sina plågsamma minnen, och den regniga sommaren 1975 bestämmer han sig för att skriva ner dem i ett försök att komma över det förflutna. Det blir en skoningslös vidräkning med »förvirringen, oredan, slarvet, ögontjäneriet, likgiltigheten för plikten« som präglar inte bara armén utan hela det ryska samhället.

Minnen av kriget publicerades först år 2007 på familjens begäran och väckte genast uppståndelse i Ryssland, där Röda armén och »stora fosterländska kriget« numera betraktas som heliga. »Vår seger i kriget har förvandlats till ett politiskt kapital som tjänar till att stärka och rättfärdiga den rådande ordningen i vårt land«, skrev Nikulin redan 1975, och det gäller än i dag.