Christian Kracht

De döda

»De döda är en storartad Mefisto-Faust-historia, ett briljant litterärt verk som vi nog från och med nu kan beteckna som krachtianskt.« – Karl Ove Knausgård

Christian Krachts nya roman De döda för oss rakt in i Weimarrepublikens glödande, febriga år, då den moderna kulturen, särskilt filmen, upplevde en tidig blomstringsperiod. I Berlin, »en osäker, krampaktig, labil nations spleen«, försöker den schweiziska filmregissören Emil Nägeli övertala en stor filmmogul att finansiera en film, rättare sagt: en skräckfilm, som utspelar sig i Japan. Samtidigt skildras hur de japanska makthavarna försöker bjuda motstånd mot filmimperiet Hollywood som just håller på att uppstå. 

Christian Kracht har beskrivits som den tyska samtids­litteraturens mest individuella röst, och den nya romanen som hämtat sin struktur från den japanska no-teatern liknar ingenting annat.

Kritikerröster (LÄGG TILL)

»Romanen är intressant just för att det inte finns någon uppenbar läsart eller tolkning. Den inbjuder inte till identifikation. Men språket har en lätthet, en elegans och självklarhet som Viktor Englund överfört till svenska så att det är precis sådär på gränsen till ironi och parodi, fast man aldrig är säker. Jaget verkar både rädd att göra bort sig och är likgiltig till allt. Men han tycker det är kul att håna och hata nazister och sossar, för honom samma pack.
Ändå finns här, i hans rastlöshet, i hans minnen, en närmast ödslig ensamhet. Och en tomhet utöver det dagliga spritsuget, en längtan efter något som inte finns i världen. Kanske har det förstörts, kanske har det aldrig funnits.«
Pia Bergström, Aftonbladet

»Det är den tredje Kracht-romanen som på kort tid släpps på svenska, och skiljer sig markant från de två tidigare, som i mina ögon etablerade honom som en av de mest intressanta unga europeiska författarna. Det gör mig också långt mer välvilligt inställd till Faserland. När den släpptes i Tyskland fick den mycket kritik av de ovan nämnda skälen, men har efter hand som författarskapet fortsatte, omvärderats. Gott så – det är nämligen en mer subtil roman än man först anar. […] Även om alternativet inte formuleras blir irrandet efter en lösning, viljan till ordning, kanske till och med moral, en hård och allvarlig puls i boken som gör den långt mer intressant än någonting Ellis någonsin har skrivit.«
Victor Malm, Expressen

»Faserland är en märklig liten roman som försåtligt och skickligt fångar ett slags historiskt vakuum i det nya enade Tyskland.«
Maria Edström, Kulturnytt