Serhij Zjadan

Arabesker

»Serhiy Zhadan is one of the most important creators of European culture at work today.«  Timothy Snyder

Tolv berättelser från Charkiv i krigets skugga vävs samman till ett egensinnigt mönster av röster och minnen. Här möter vi människor med skilda förflutna, en sönderslagen nutid och en oviss framtid. De vittnar, anklagar, tackar och älskar och deras ord blir till ett dokument över en tid av både grymhet och kärlek. 

Arabesker står i dialog med en klassisk novellsamling av Mykola Chvyljovyj, en av de mest kända företrädarna för den ukrainska renässansen på 1920- och 30-talen, som en gång lade grunden till Charkivs urbana text. Genom Zjadan fortsätter denna väv och visar att berättelsen om staden och dess människor inte har upphört utan fortsätter att skrivas.

Ur boken:

Solen ingav en känsla av skydd, som om man steg innanför en målad cirkel och därmed blev osynlig för döden. Man ville bara stå där och vänta medan Misja rökte klart, solstrålarna bländade och fåglarna skränade i skyn. Som när man var liten intill de vuxna och de stod mellan en själv och världen det gjorde en lugn och trygg. Man visste att om det skulle hända något så försvarade de en, så ställde de sig i vägen. Det är bara det att nu är det vi som är de vuxna. Och det enda som uppfyller oss just nu är vår försvarslöshet: genomträngande, smärtfylld och bottenlös. Man vill kunna hålla i sig i något som åtminstone ger en känsla av skydd och balans. I den jävla vårsolen, den här söndagen och i den här ödsliga staden som de skjuter sönder likt en bunt papper. Genomfrusna män i fyrtioårsåldern som försöker finna sig till rätta i en värld de har vuxit ur, som vore den ett par barnskor. Där bakom hörnet pågår kriget, där går döden längs gatorna och suger tag i slumpmässigt utvalda förbipasserande och vi har gömt oss från den, ungefär som när man gömde sig för högstadieläraren. Det är en märklig känsla. Märklig och förnedrande. Vi hoppade in i bussen och åkte.

Övers. Sofia Uggla