Friedrich Glauser
Morfin

»Morfinbegäret är bara ett symptom på hans psykopatiska läggning och denna har gjort honom så viljesvag att han inte längre kan motstå det mycket starka begäret efter giftet; den fria viljan att fatta beslut är upphävd därför att begäret är oemotståndligt. G. kan inte hållas ansvarig för de brott som lagts honom till last.«
Dr Götzmann, överläkare på Mannheimfängelset

Det var inte mycket som tydde på att han skulle få ett deckarpris uppkallat efter sig eller en gata i Zürich. Medan han levde var det psykiatrikerna, åklagarna och förmyndaren som gjorde anspråk på att beskriva morfinisten, småtjuven och författaren Friedrich Glauser (1896–1938).

Med en serie kriminalromaner från andra hälften av 1930-talet gjorde schweizaren slutligen succé, men det var redan sent i hans korta liv. Med Morfin introduceras den tyskspråkige deckarfadern för svenska läsare med en rad självbiografiska texter, myndighetsutlåtanden och kriminalnoveller.

Samtidigt utkommer Glausers första kriminalroman, den kultförklarade Överstekonstapel Studer.

PRESSRÖSTER

»Befriande i Glauser är att brottsutövning och brottsbekämpning hänger samman. Alla har någon empati och någon störning. Den juridiska och moraliska innebörden av rättsskipning är oklar. När gåtan väl är löst förlorar det mesta sin betydelse och någon katharsis infinner sig inte, bara en underlig känsla av att ha varit med om något. Det är lite märkligt att dessa två böcker trots sin tydliga tidsfärg känns mer samtida – absolut mer angelägna – än till exempel Karin Alvtegens, Karin Wahlbergs och A-C Henshers deckare. Det torde bero på att kedjan brott-gåtans lösning-bestraffning är bruten eller aldrig upprättats.«
Ulrika Stahre, Aftonbladet

»Vad denne ödmjukhetens dandy ger sin läsare är lycka, i allra sämsta fall tröst. Vid sidan av nyöversättningen av Nabokovs LOLITA, håller jag utgivningen av Friedrich Glauser som årets bästa läsning.«
Henrik Petersen, Helsingborgs Dagblad

»Denna mellaneuropeiska »Twin Peaks«-miljö gestaltas som något lätt skruvat, drömaktigt eller surrealistiskt, som om en kallgrinande Jean Cocteau eller Kafka satt på Glausers axlar och dikterade berättelsen.
Romanens många insprängda självbiografiska detaljuppgifter och tydligt samhällskritiska infallsvinklar gör också att denna existentiella mordgåta höjer sig långt över de slentrianmässiga dussindeckare som formligen dränker oss i anti-litteraturens aldrig sinande syndaflod.«
Martin Lagerholm, SundsvallsTidning

»Det är också de små detaljerna som Glausers förtätade stämningsmåleri bygger på. Pinglande butiksklockor, stinkande cigarrer och simmig surkål utgör stor del av bokens mörka charm. Handberg jämför Studer med Georges Simenons kommissarie Maigret, och visst ligger det något i det. Intrigen och gåtan spelar här en mindre roll än miljöskildringen och den nyanserade psykologin. Men man vill också påpeka likheten med namnen och landsmannen Dürrenmatt. ... Här finns samma febriga besatthet, den paranoiska känslan av dunkla innebörder och dolda samband utan slut. ... Enligt förlaget lär fler Studeröversättningar följa. Jag ser mycket fram emot dem.«
Fabian Kastner, Svenska Dagbladet

»Falskspel och skumrask, inrökta miljöer och inskränkta sinnen är vad som väntar. Mindre rafflande och knappast lagd åt tomt skrammel eller effektsökeri, är Överkonstapel Studer hårdkokt kriminallitteratur med skärpa och lagom dos elegans. Stilen är knapp men uttrycksfull, intrigen enkel men med dolda djup. Blodspillan är av perifer betydelse, viktigare är att skärskåda de koder som håller omgivningen samman.«
Peter Viktorsson, Smålandsposten