Vladimir Gelfand
Född 1923 i Novo-Archangelsk, en liten ort i östra Ukraina. Den judiska familjen levde mycket anspråkslöst. I början av 1944 var Gelfands förband invecklat i strider vid sydligaste Dnepr. Efter två och ett halvt års soldatliv, av vilka han hade varit i aktiv strid under mindre än hälften, avtog Vladimir Gelfands pliktmedvetande. Han hade, i likhet med de flesta andra, ingen längtan till fronten. Vid förflyttningar lyckades han, liksom många andra ”etappkrigare”, finna bekväma vägar, transportmedel och förläggning utanför trossen. Han pendlade mellan förband, stab och underhållsbas, undvek patruller och såg sig omkring. Hösten 1944 befann sig hans division i området öster om Warszawa. Vladimir Gelfand blev i början av januari 1945 förflyttad till 1052. skytteregementet i 301. skyttedivisionen. På morgonen den 14 januari 1945 gavs söder om Warszawa vid floden Pilica order om anfall i nordvästlig riktning efter 25 minuters artilleriförberedelse. Det 1052. skytteregementet stötte på tyskt infanteri och pansar, dock avancerade de sovjetiska trupperna oväntat snabbt fram i detta avsnitt efter några dagars ställningskrig. Inom två veckor nådde de riksgränsen som den tyska krigsmakten hade överskridit 1939. Gelfands dagboksanteckningar vittnar om utmattning, men också om stolthet och förväntan om seger. Redan i slutet av 1944 hade han och andra känt sig lockade att vara med om erövringen av Berlin, och nu ryckte detta mål raskt närmare.

Ännu mer än av den fysiska påfrestningen förmörkades Gelfands segerstämning av bråken med andra officerare. Inte heller var han nöjd med alla soldater som var underställda honom i granatkastarplutonen. Han kände sig ringaktad och såg sig utsatt för förtal och grova skämt. Svårigheter som Gelfand, vän av de sköna konsterna, redan tidigare hade haft med frontkamrater, skärptes nu genom att truppernas segerrika frammarsch även släppte kriminell verksamhet fri. Allt oftare blev han måltavla för fientligheter, som gick så långt som till handgripligheter.

För Gelfand var situationen deprimerande också därför att han förbigicks i utdelningen av utmärkelser. Arrogans och hätskhet hänförde han dock inte bara till ”judefobi”, som han uttryckte sig, utan även till råhet, dumhet, oanständigheter och en fientlig inställning mot intellektuell verksamhet ända in i officerskåren.

Efter kriget var Gelfand verksam som lärare och avled 1983.

> Tysk dagbok 1945–46. En sovjetisk officers anteckningar (utk maj 2006)